How to Raise a Feminist Son

Found an article in The New York Times about how to raise a son as a feminist. Wanted to share it with you since this is an issue I've been thinking about. If I get a son sometime in the future I want him to be a FEMINIST. It is very much talk about raising your daughters to be independent and say no and to stand up for themselves, but not very much about how to raise your sons. That's why this article is important. Click the link to read it:
https://www.nytimes.com/2017/06/02/upshot/how-to-raise-a-feminist-son.html

Here are some of the advice the author came up with from the article. Pretty simple, but so important and maybe easy to forget about.
 
 
 
 

Let him cry

 
 

Read a lot, including about girls and women

 
 

Never use ‘girl’ as an insult

 

Teach ‘no means no’

 

Teach him to take care of others

 
 

Give him role models

 
 
 

Encourage friendships with girls

 
 

Share the work

 
 

Let him be himself

 
 
And two picture of me and my älskade lillebror <3
 

Långdistans

 
Det gör ont. Inte på det sättet som när hjärtat krossas. Utan på ett utdraget och segt sätt. Det är en molande smärta. Det gör ont i skelettet och i luften någonstans utanför bröstet, där Du borde ligga.
 
Räknar ner dagarna. Försöker leva här och nu. Lyckas okej. Men det är tråkigt. Kan du inte bara vara här?
 
Från pinterest.
 
 

Upp och ner

Ibland kan jag inte hålla tårarna inne. Jag vill bara hem, bort härifrån. Övertänker, vill inte, vet inte, vilsen. Vad är hem? Vem är jag? Var är jag påväg? Vad är meningen med allt? Försöker hitta orsaken till måendet. Gräver. Klagar och jämrar mig. Hittar brister i allt. Men kommer inte riktigt på vad det är. 
 
Dagen idag började med den sinnesstämningen (först styrketräning 06.30, sedan en glömd idiotläxa och sedan en långsam engelsklektion med en lärare som pratar väldigt lågt och har väldigt många konstiga ticks) och höll i sig enda tills att jag slog det första tennisslaget.
 
När jag spelar tennis försvinner liksom det runt omkring. Väldigt skönt. Efter en lång träning i 30 graders värme (var inte för varmt idag, bara skönt, härligt varmt), med avslutande beachvolleyboll, kände jag mig glad igen. Till och med riktigt nöjd. 

Förstår inte hur det kan gå så upp och ner när ingenting faktiskt har förändrats runt omkring mig. 
Visste verkligen inte var jag skulle ta vägen av olycka tidigare idag. Och nu mår jag bra och njuter i min säng av att ha pluggat "klart" för dagen och ha på min sidenpyjamas jag fått av mamma och pappa. Känner mig mätt och belåten och livet är bra igen. Skönt att det jobbiga ofta går över så fort för mig. Tack för det.
 
Även om det kanske känns så ibland..