Från botten finns bara en väg och det är UPP

 I nuläget är jag inte med i lagets line-up. Det känns både jobbigt på det sättet att jag känner mig dålig och känner en press att jag borde vara bättre än jag är eftersom att jag är en utländsk spelare och årets enda freshman. Men å andra sidan kan jag inte ha så höga krav på mig själv. Och det är ju ingen idé att ha ångest eller må dåligt över att jag inte är med i line-upen just nu, om jag fortsätter jobba hårt och inte ge upp kommer jag till slut vara med, kanske till och med bli bäst. Det är inte det att jag känner mig sämre än dom andra, det är mer att jag känner att jag behöver träning, matchvana. Jag behöver komma in i det, och jag känner inte att jag har gjort det helt ännu. Jag måste också tänka på att det inte är för någon annan jag spelar utan för min egen skull. Det spelar ingen roll om någon annan är besviken på mina prestationer (vilket dom förmodligen inte heller är eftersom att förväntningarna på en freshman - särskilt en som har behövt ställa om sitt liv totalt från ett annat land - inte är skyhöga) utan det enda som spelar roll är jag själv, om jag känner att jag kämpar osv. Och det gör jag. Jag kämpar verkligen. För jag vill och vet att jag kan så mycket bättre än vad jag ofta har visat min första tid här i USA.