Upp och ner
Ibland kan jag inte hålla tårarna inne. Jag vill bara hem, bort härifrån. Övertänker, vill inte, vet inte, vilsen. Vad är hem? Vem är jag? Var är jag påväg? Vad är meningen med allt? Försöker hitta orsaken till måendet. Gräver. Klagar och jämrar mig. Hittar brister i allt. Men kommer inte riktigt på vad det är.
Dagen idag började med den sinnesstämningen (först styrketräning 06.30, sedan en glömd idiotläxa och sedan en långsam engelsklektion med en lärare som pratar väldigt lågt och har väldigt många konstiga ticks) och höll i sig enda tills att jag slog det första tennisslaget.
När jag spelar tennis försvinner liksom det runt omkring. Väldigt skönt. Efter en lång träning i 30 graders värme (var inte för varmt idag, bara skönt, härligt varmt), med avslutande beachvolleyboll, kände jag mig glad igen. Till och med riktigt nöjd.
Förstår inte hur det kan gå så upp och ner när ingenting faktiskt har förändrats runt omkring mig.
Visste verkligen inte var jag skulle ta vägen av olycka tidigare idag. Och nu mår jag bra och njuter i min säng av att ha pluggat "klart" för dagen och ha på min sidenpyjamas jag fått av mamma och pappa. Känner mig mätt och belåten och livet är bra igen. Skönt att det jobbiga ofta går över så fort för mig. Tack för det.
Även om det kanske känns så ibland..